Kolartorpets KaningĀrd
Om oss
12-fackaren ute

Hej!
Vi som har Kolartorpets Kaningård är Caroline Liljeberg och Pierre Eriksson. Vi finns i Skebobruk, Uppland, ca 9 mil norr om Stockholm.

Vi är medlemmar i Sveriges Kaninavelsföreningars Riksförbund. Vi åker ofta på utställningar och har även gjort resor till Tyskland, Holland och England och importerat en hel del djur.

Vi är med i styrelsen i Uppsala Läns Kaninavelsförening som är vår länsförening, och vi är aktiva i föreningsarbetet båda två.

De raser som finns i kaningården för tillfället är dvärgvädur, holländsk kanin och Tan. Vi har tidigare haft Lilla Chinchilla, Lilla Tysk Vädur, Hermelin vit rödögd och zobel blå, Sachsengold och Dvärgscheck i den gemensamma kaningården.

Vi har gått kurs i villkor för hållande, uppfödning och försäljning mm av kaniner, godkänd av Jordbruksverket. Enligt en ny lag från 2003 så skall alla som säljer kaniner ha genomgått dena kurs.

Vårt gemensamma uppfödarnummer är C76

Om du undrar över något som gäller uppfödningen eller kaninerna så får du gärna höra av dig till oss så ska vi försöka svara på dina frågor.

Hoppas vi hörs!

 

Hur vi började med kaniner:
Pierre:

12-facksbur

Jag blev på min 10-årsdag nedförd i källaren. Där fann jag min födelsedagspresent: en vit kanin av rasen vit lant, en ras som sedan följt mig tlll och från i 18 år.

Sedan 1985 har jag varit medlem i Sveriges Kaninavelsförening. De första åren födde jag upp kaniner tillsammans med min bror. Då var det vit lant och fransk vädur.

Min första framgång som utställare kom 1991 i Falköping, Mösseberg. Min vit lant hona fick 95 poäng och blev Best In Show.

Jag hade vit lant hela tiden med någon annan ras periodvis vid sidan om, tex alaska, fransk vädur, dvärgvädur och även någon hermelin.

En annan ras som följt mig genom åren är viltgrå dvärgvädur, de kom in i kaningården första gången 1997 och finns än i dag.

1996 började jag min domarutbildning och gick som aspirant i två år. Färdigutbildad domare blev jag i oktober 1998.


1997 fick jag några holländare från Gullik Klepaker i Norge. De var blå, men min favoritfärg var svart. Så snabbt inhandlades en svart hane och rasen jobbar jag fortfarande med. De är min favoritras av flera anledningar. Väldigt vacker kanin, spännande att avla med och man får väldigt mycket kanin. En holländare sitter aldrig i ett hörn i buren och trycker av rädsla, de är framåt och väldigt trevliga.


Tidningsurklipp, Pierre:

Nyutbildade domare (Kaninuppfödaren, 1998):


Jönköpingsposten oktober 1996:




Kaninuppfödaren 1997: kaningårdsbesök:

12-facksbur
12-facksbur

12-facksbur

Best In Show Eksjö 1999 (KU & smålandstidnngen)

12-facksbur
12-facksbur



Caroline:

Jag får skylla på min dåvarande arbetskamrat. Hennes kaniner hade fått ungar och på en lunchrast våren 2001 åkte vi hem till henne för att titta på dem.
–Men OJ, så söta!! Klart jag ska ha en kanin! Eller...?
Sagt och gjort, efter någon månad satt lille Kalle hemma i sin nya, fina, hemmasnickrade bur som jag ordnat ett par dagar innan.
Kalle var en svart dvärgvädur, ena örat ville inte ligga ner, men det gjorde ju inget, han va ju så söt ändå.


Den skyldige till mitt kaninintresse: Dvärg(?)väduren Kalle (t.v) Kalles fru "Lilla Blå" till höger.
Kalle blev större, och framåt hösten kom samma arbetskamrat med förslaget att jag kunde få låna hem en "kompis" till Kalle över vintern. Kalle var ju lite ensam, så det var ju ett jättebra förslag tyckte jag! "Kompisen" var en liten silvergrå kaninflicka som var ungefär lika vädurslik som Kalle.
Sen kom vintern. Det blev RIKTIGT kallt, -20°.

Under semesterresan julen/nyår 2001/2002 ringde mamma (som var kaninvakt) till min mobil. Hon hade hittat en död kaninunge i Kalle och kompisens bur.
–Oj då! Men? Kunde de få ungar redan? Kalles tjej var ju inte mer än ett halvår gammal? Men den var ju död, så ingen större skada skedd.

När vi kom hem från semestern någon vecka senare lämnade jag tillbaka Kalles flickvän. Jag ville ju inte ha fler ungar!
Men när jag skulle mocka buren någon dag senare och började gräva ur all halm i buren hittade jag en massa hår i ena hörnet. I håret låg det SJU stycken små KANINUNGAR!!
–Oj! (igen) Det här var inte bra.
Jag åkte hem till arbetskamraten snabbt som sjutton och hämtade tillbaka mamma kanin. Stackars stackars små ungar, de hade ju varit utan sin mamma i två dygn!
När jag släppte in mamman rusade hon fram till sina bebisar och gav dem mat.
Skönt, nu var allt frid och fröjd!

Kalle fick flytta till en egen bur. Kalle kom lite i skymundan nu, för det här med kaninungar var ju jättespännande!!
Eftersom Kalle och lilla blå, som flickvännen hette, hade bott ihop när ungarna föddes så var de ju snabba nog att passa på att göra ännu fler ungar. 31 dagar efter de första kaninungarnas födsel föddes därför YTTERLIGARE sju kaninungar.
Så nu var jag plötsligt ägare till 7 + 7 + 1 + 1 = 16 kaniner!!


Kolartorpets första kull. Och mina allra första egentillverkade burar.
Ungarna växte, jag följde dem noga. Alla hade olika färger! Så här i efterhand vet jag att de hade färgerna madagaskar, brun zobel, svart, White svart, blue & white mm. Faschinerande, det här var ju roligare än att odla blommor!=)
Lilla blå var en duktig mamma, inte en enda av de 14 ungarna dog, hon födde upp två kullar efter varandra i bitande minusgrader.


2002 var dessa kaniner helt otroligt fina i mina ögonl Tur att man har lärt sig lite sedan dess =).
Jag sökte på nätet för att hitta information om kaniner. Jag kom in på olika hemsidor som handlade om kaninuppfödning. Nu gick det upp för mig att jag inte var den enda som tyckte det var faschinerande med kaninuppfödning! Jag hade ingen aning om att det fanns "rasrena" kaniner med stamtavlor, och att man kunde "ställa ut" kaninerna och avla på olika färger! Min enda erfarenhet av kaniner innan Kalle och hans familj var "Skrutten", en grå kanin med rättuppstående öron som jag hade som liten. Den kaninen sprattlade och rev mig hela tiden på armarna. Den satt mest ute i sin bur och hade tråkigt. Men nu hade jag ju kommit på en riktigt rolig anledning att ha kanin: – Att göra fler!!! :D

Snart hade jag införskaffat min allra första RENRASIGA kanin med STAMTAVLA! Det var en blå dvärgvädur som hade fått 94 poäng, SÅÅÅ FIN!! Jag sög in all information jag kunde komma över om kaniner/avel/färglära/foder/sjukdomar/kaninbursbygge... det här var som ett gift. Hösten 2002 var jag på min allra första kaninutställning. Sen var jag fast!

Fortsättningen:
Min "seriösa" uppfödning började med Dvärgvädur. Första färgen var brun zobel. Det var nog för att jag gillade zoblarna från första kullen jag fick. Blå och madagaskar kom in ungefär samtidigt. Det fanns även med lite iisabella och viltisabella. Det är ju inte så lätt att bestämma sig! Man vill ha ALLT i början.

Under längre perioder hade jag madagaskar, blå, viltgrå och viltblå. De viltblå gav jag till sist upp, pga att de var näst intill omöjliga att få rätt färg på.

Jag provade på hermelin en kort sväng (viltgrå). Men hade inte tillräckligt med plats, så de försvann ganska fort. Jag gillar hermeliner om de har den "holländska typen"; korta, runda, stubbiga, med korta bra vinklade öron. Tyvärr tycker jag att många av de hermeliner som finns i Sverige idag är allt för resliga, med för smala, långa framben och för små, smala skallar. Men när en hermelin ser ut som "tre bollar" är de otroligt fina. Nu har vi hermeliner igen, fast vita rödögda. Vi får se om vi kan få till dem.

Lilla Tysk Vädur har alltid varit en riktig favoritras! Jag tycker att Lilla Tyskarna har den absolut vackraste rasprägeln av vädurarna. Tyvärr har de en rätt hopplös pälskvalit, jag insåg.

Blått har alltid varit färgen nr 1 för mig. Det är riktigt vacker med en djupt mörk blå blänkande dvärgvädur, med fin typ och bra kropp. Än har den perfekta blå dvärgväduren inte fötts i kaningården, men närmast idealet har nog Kolartorpets Prinsen kommit.


Kolartorpets Prinsen, 3x95,5 p

.

Kolartorpets Kaningård • Skebobruk, Uppland • 0175-401 72 • info@kolartorpet.se